fjalledarna.blogg.se

Hur den här veckan skulle visa sig bli hade nog ingen förväntat sig på förhand. Att det skulle bli blött visste vi, men inte att vi skulle skapa ett nytt uttryck - "Sarekblött".

Bussen kom fram till Vietas, Stora Sjöfallet, på eftermiddagen. Därifrån åkte vi med helikopter, vilket var premiärtur för många, i riktning mot det lilla fjället Nammatj, i utkanten av Sareks Nationalpark. Efter nån kilometers vandring så slog vi upp första tältlägret.

Morgonen efter började vi vandra uppåt längs Rapadalen, genom snår och över blöta myrar, under ett lätt men ihållande regn. Stigen vi gick på var relativt lätt att följa trots allt, om än smal. Vår vandring gick nere i dalen, längs den å som längre ner rinner ut i ett vackert delta som finns på så många bilder från Sarek. Vi fick se det vackra deltat från luften genom helikopterfönstret då vi flögs in dagen före.

I höjd med toppen Alep Spádnek slog vi nästa läger, i närheten av en liten höjd. Där stannade vi en dag innan vi gick vidare. Och att vi stannade visade sig vara viktigt, eftersom en av oss blev illamående och yr pga. vad som skulle visa sig vara ett virus på balansnerven. Så hon fick flygas ut med ambulanshelikopter. Utflygningen gick bra och vi övriga fortsatte vår vandring längre in i Rapadalen.

Under vandringen mot Skårkistugan passerade vi många vattendrag som vi fick kliva, hoppa eller vada över. Under tiden hade regnet börja öka i styrka och var som starkast under natten och morgonen efter. Tanken var att vi skulle fortsätta norrut upp på kalfjället, för att efter ytterligare några dagar nå Stora Sjöfallet och hämtas upp där med buss.

Läget hade dock förändrat drastiskt då vi hade fått en väderprognos som inte skulle vara till vår fördel uppe på kalfjället. Många decimeter nederbörd och minusgrader pratades det om och de flesta hade regnkläder som inte höll tätt och inte heller med sig kläder för att klara den kylan, då den inte var förväntad under den tid på året som vi var där. Men det största problemet var inte vädret, utan att den satellittelefon vi hade fått med oss var helt utan ström. Området vi skulle bege oss mot hade ca 1-2 dagar till närmsta mänskliga kontakt, så om något oförutsett skulle hända så skulle vi vara farligt utelämnade.

Efter många diskussioner på morgonen beslöt vi oss istället för att stanna i dalen och bege oss i riktning mot den lägerplats vi hade haft i närheten av Alep Spádnek. Där fanns det två fotografer som vi hade delat lägerplatsen med, som vi visste också hade en satellittelefon. Så när vi kom dit fick vi tag i folk från civilisationen så att vi kunde bli utflugna dagen efter. Vattennivåerna hade ökat drastiskt och vattendrag som vi bara klivit över dagen före hade vi nu helt plötsligt problem med. Och den bäck som stod mellan oss och vägen ut ur Sarek var under kvällen helt omöjlig att ta sig över, pga. det starka vattenflödet. Vattnet dånade. Respektingivande var det.

Morgonen efter hade mycket vatten sjunkit undan och hastigheten på vattnet var inte alls som kvällen före. Så vi tog oss över. Vi vandrade sista dagen under uppehåll och humöret var genomgående positivt. Vi slutade resan som vi startade. I en helikopter över Nammatj.

Den här gången blev resan tyvärr kortare än vad vi hade förväntat oss, men ändå mycket lärorik!

/ Veckoansvariga Per-Erik och Sara

Under den senaste veckan var Teodor Day och Jon Ranunger veckoansvariga.

Veckan bestod av fyra dagars grundkurs i klippklättring som ingår i utbildningen.

Man kunde även välja till räddningskurs 1 och 2.

Under utbildningens gång bodde vi i Stugun, några mil utanför Östersund och klättrade på Stuguberget. Under dagarna som vi var där så låg vi i tält nedanför bergsvägarna och detta förhöjde och gjorde veckan ännu härligare efter att inte varit ute en längre tid i tält på flera veckor.

Vi hade delat upp klassen i fyra lag efter tidigare erfarenheter, inlärningsmetoder och intresse.

Första dagen fick vi börja med att gå igenom all utrustning, knutar och repellering nedför väggen.

Andra dagen gick fortsatte vi med att lära oss bygga ankare för att kunna repellera ner sig men även klättra upp.

Det var även under dag två som klättermomentet kom i i bilden och alla fick prova på för att hitta sin egen metod och teknik för att ta sig upp.

Tredje dagen fortsatte vi med ankarbyggen och användning av kilar, kammar och slingor för att bygga sådana. Den utrustning som vad läskig att använda i början av veckan började man nu att lita mer och mer på.

Vi fick också en lätt genomgång evakuering men inget större för det kom mer på extrakursen.

Fjärde dagen var en heldags klättring med en 2,5h led klättring – två replängder lång, en sk. Multipitch, och efter lunch fick man fortsätta att finslipa på sin teknik genom att antingen topprepsklättra eller för dom som vill, ”tradda” (traditionell klättring). 

Rodriguez påväg uppför hickande giraffen 

Veckan tycker jag har varit mycket lärorikt och man känner sig nu säker att gå ut med sina vänner och genomföra en säker klättertur. Man har också insett vilken användning man kan ha av klättringen utanför klippväggen med alla knutar och reptekniker man lärt sig som är bra att kunna om man vill jobba inom t.ex. fjällvärlden

Mvh

Jon Ranunger