fjalledarna.blogg.se

2013-09-28
22:43:00

SAREK

Hur den här veckan skulle visa sig bli hade nog ingen förväntat sig på förhand. Att det skulle bli blött visste vi, men inte att vi skulle skapa ett nytt uttryck - "Sarekblött".

Bussen kom fram till Vietas, Stora Sjöfallet, på eftermiddagen. Därifrån åkte vi med helikopter, vilket var premiärtur för många, i riktning mot det lilla fjället Nammatj, i utkanten av Sareks Nationalpark. Efter nån kilometers vandring så slog vi upp första tältlägret.

Morgonen efter började vi vandra uppåt längs Rapadalen, genom snår och över blöta myrar, under ett lätt men ihållande regn. Stigen vi gick på var relativt lätt att följa trots allt, om än smal. Vår vandring gick nere i dalen, längs den å som längre ner rinner ut i ett vackert delta som finns på så många bilder från Sarek. Vi fick se det vackra deltat från luften genom helikopterfönstret då vi flögs in dagen före.

I höjd med toppen Alep Spádnek slog vi nästa läger, i närheten av en liten höjd. Där stannade vi en dag innan vi gick vidare. Och att vi stannade visade sig vara viktigt, eftersom en av oss blev illamående och yr pga. vad som skulle visa sig vara ett virus på balansnerven. Så hon fick flygas ut med ambulanshelikopter. Utflygningen gick bra och vi övriga fortsatte vår vandring längre in i Rapadalen.

 

Under vandringen mot Skårkistugan passerade vi många vattendrag som vi fick kliva, hoppa eller vada över. Under tiden hade regnet börja öka i styrka och var som starkast under natten och morgonen efter. Tanken var att vi skulle fortsätta norrut upp på kalfjället, för att efter ytterligare några dagar nå Stora Sjöfallet och hämtas upp där med buss.

Läget hade dock förändrat drastiskt då vi hade fått en väderprognos som inte skulle vara till vår fördel uppe på kalfjället. Många decimeter nederbörd och minusgrader pratades det om och de flesta hade regnkläder som inte höll tätt och inte heller med sig kläder för att klara den kylan, då den inte var förväntad under den tid på året som vi var där. Men det största problemet var inte vädret, utan att den satellittelefon vi hade fått med oss var helt utan ström. Området vi skulle bege oss mot hade ca 1-2 dagar till närmsta mänskliga kontakt, så om något oförutsett skulle hända så skulle vi vara farligt utelämnade.

Efter många diskussioner på morgonen beslöt vi oss istället för att stanna i dalen och bege oss i riktning mot den lägerplats vi hade haft i närheten av Alep Spádnek. Där fanns det två fotografer som vi hade delat lägerplatsen med, som vi visste också hade en satellittelefon. Så när vi kom dit fick vi tag i folk från civilisationen så att vi kunde bli utflugna dagen efter. Vattennivåerna hade ökat drastiskt och vattendrag som vi bara klivit över dagen före hade vi nu helt plötsligt problem med. Och den bäck som stod mellan oss och vägen ut ur Sarek var under kvällen helt omöjlig att ta sig över, pga. det starka vattenflödet. Vattnet dånade. Respektingivande var det.

Morgonen efter hade mycket vatten sjunkit undan och hastigheten på vattnet var inte alls som kvällen före. Så vi tog oss över. Vi vandrade sista dagen under uppehåll och humöret var genomgående positivt. Vi slutade resan som vi startade. I en helikopter över Nammatj.

Den här gången blev resan tyvärr kortare än vad vi hade förväntat oss, men ändå mycket lärorik!

 

/ Veckoansvariga Per-Erik och Sara


2013-09-27
14:48:00

GLACIÄRUTBILDNING
Vi hade otaliga gånger fått höra att det skulle bli blött och kallt, det infriades. Det var också väldigt kul och lärorikt.
Tidigt på Måndag morgon fyllde vi skolans minibussar och tog sikte på Oxtindarna, ca 4 timmar från Storuman i höjd med Hemavan.
Vi mötte upp våra instruktörer i Umbukta, bergsguiden Christian Edelstam och aspiranterna Oscar Wahlund och Magnus Eriksson.
Efter någon timme tornade den stora isbiten upp sig, vårt hem dom kommande 6 resp. 10 dagarna.
Väl framme vid parkeringen var det en timmes brant promenad upp till basecamp, precis bredvid glaciären.

Vi började på tisdagen kl 9, med stegjärn och isyxeteknik, vilket inte var helt självklart för många som inte hade någon tidigare erfarenhet.
På eftermiddagen ökade svårighetsgraden med lättare isklättring och replagsträning. Efter dagens slut och lite varm middag samlades vi för teori, med reflektioner över dagen. Trots det dåliga vädret var alla riktigt nöjda med dagen och entusiastiska över resten av veckan.

På onsdagen fortsatte vi med replagsteknik och säker färd över glaciär. Vi färdades längre upp på glaciären för att hitta lämpliga ställen att öva sprickräddning.
Vi kunde bara konstatera att väderprognoserna stämde till punkt och pricka, regn, regn och mer regn.

På torsdagen stod sprickräddning på schemat. Efter torrövning uppe vid basecamp gick vi ut på glaciären för att testa systemen vi lärt oss. Vi lärde oss bygga ett snöankare med hjälp av bl a isyxa för att sedan med hjälp av ett 3 till 1 system hissa upp kamraten ur en spricka. Det dåliga vädret ökade känslan av en realistisk räddningssituation där vi stod på alla fyra i snön, genomblöta av snöblandat regn. Alla lyckades få upp sina kamrater utan incidenter.

Efter fyra dagar regn och blåst öppnade himlen upp sig och alla njöt av solen som värmde. Det fantastiska vädret utnyttjades till fullo med en topptur upp på Okstindan. Turen tog 9 timmar, 5 timmar upp och 4 timmar ner. En fantastisk avslutning på en fantastisk vecka.

På lördagen tackade största delen av klassen för sig och packade ihop för att lämna tre tappra själar kvar:) Fredrik, Hannes och Andrè valde att göra fortsättningskursen med Christian.

Det var lite kämpigt att se alla andra åka hem för att själv stanna kvar i regnet som nu hade gjort comeback. Vi släppte dock snart alla sådana tankar när vi kom ut på glaciären igen för en kurs i isklättring.

Då vi nästkommande 4 dagar endast var 3 personer på en guide hann vi med otroligt mycket, några av momenten vi gick igenom var:

Reptekniker
Kamraträddning, fördjupning
Alpin klättring på klippa
Turplanering
Navigering

och mycket mer.....

Jag, Andrè och Hannes var alla otroligt nöjda med veckan!

/ Veckoansvariga: Fredrik och Teo
 
 

2013-09-09
18:07:00

SYNSKADADE - LEDARSKAP
Så var det dags igen. Efter flera veckor av lov, projekt och praktiker ses vi i en av Jämtlands västligaste och kanske norsktätaste byar, Storlien.

När jag kommer fram till STF Fjällgården, där vi ska bo, berättar Tina- som äger stället ihop med sin man- att de har haft ca 7°c och regn de senaste dagarna. Men dagen innan vi kom slog det om. Högtrycket var här och det skulle stanna hela vår vecka.
 
Synskadades Riksförbund och Friluftsfrämjandet har i många år anordnat resor till fjällen för synskadade. I år kom de från bl.a. Skellefteå, Stockholm, Göteborg och Vilhelmina för att än en gång uppleva fjällen. Åtta deltagare som alla har varit på vandringar förut samlas för just det och gott sällskap. Vi kom för detsamma och för att lära oss att ledsaga.
 
Med mygg och varandra som sällskap ger vi oss av, första dagen, på en vandring i närområdet. Över myren rakt bakom huset och upp i fjällskogen. Vi får lära oss hur det går till att ledsaga. Många vill ha ledsagning på olika sätt; en hand på ledsagarens armbåge eller axel, ett 2m elrör mellan sig eller så har de sin egen hund. Sofia har sin hund med sig. Med hjälp av hunden är hon snabbast av alla och jag är imponerad av hur smidigt det går, hon har bra balans och korrigerar snesteg. Hon föddes blind och har vant sig vid att ramla säger hon.
 
Dag två vill halva gruppen vara ute längre och sova i tält. De vandrar från Rundhögen till Blåhammaren och efter övernattning fortsätter de mot Storulvåns fjällstation. Efter två nätter kommer de hem utarbetade och nöjda.
De som var kvar gjorde dagsvandringar. Vi gick till vattenfallet Brudslöjan i minst sagt brokig och stenig terräng. Det satte oss och deltagarna på prov och man märker att leder man själv inte hade valt att ledsaga faktiskt funkar. Nästa tur utgick från Storulvån för att utforska dess fjäll, en sommarvarm dag med fina leder och glatt humör.
 
Nästa dag, då åskan drog in, åkte vi på historiskt äventyr. Vår vandring i Handöl blev stoppad av en avstängd hängbro men vi fann annat att göra. Till våra frasiga våfflor med hjortronsylt fick vi höra historien om alla de Karolinerna som stupade på Karl den XII:s tid i fjällområdet där vi vandrat. Det är häftigt att tänka att det hänt så mycket där man satt sina fötter.
 
Efter att vi återförenats gjorde vi en gemensam botanisk vandring på Blomsterstigen, som börjar i Storlien, där vi också lärde oss historian om Dr. Westerlunds hälsoarbete på orten.
 
Det är ett glatt gäng och stämningen är bra, en feelgood start efter sommaren helt enkelt. Veckan avslutas med tre rätters middag och kulturkväll. Det blir många tal, sång och musik med gitarr, flöjt och klappande.
 
Tack för en vecka bättre än jag kunnat ana.
Lina Segergren