2013-05-27
21:01:00
TREVECKORSTUREN
Tredje och fjärde dagen på turen så färdades vi efter Vindelälven på väg mot Dalavardostugan. Då älven fortfarande låg täckt av metertjock is så kunde vi skida oss fram på plan mark och vi avverkade nästan en mil innan lunchpaus. Med solen som gassade i ansiktet kändes inte pulkan alltför tung att dra på. Tänk vad lite sol kan göra!
Men självklart så är det ju så att en tur utan missöden är ingenting man lär sig något på. Några kilometer från Dalavardo så får vi bensinläckage som dränker ena tältet och Erics dunjacka. 'Aldrig mer plastdunkar från macken' är något som skrivs med stora bokstäver på Kom Ihåg-listan. Väl framme i Dalavardo så slog vi upp tältet så det fick vädra ur sig så gott det gick och de följande två nätterna fick spenderas inne i Dalavardostugan.
Under söndagen, turens sjätte dag, hade männen i laget planerat in en monstertur på 17km i ospårad terräng. Vid det här laget var jag väl medveten om min egen förmåga att dra den tunga pulkan och att dessutom göra det i lössnö var inget jag nappade på direkt. Men de var fast beslutna att det skulle gå och genom att lämna allt ansvar på herrarna så beslöt jag mig för att ge det ett försök. Och visst var det ju så att sträckan inte alls var så farlig som jag målat upp det. Föret i skogen var bättre än väntat och uppe på kalfjället låg det endast någon centimeter nysnö. Och trots ännu ett missöde under morgonen och en något höjdineffektiv omväg till Luspasjaure så var vi framme och kunde slå läger innan klockan slagit 17.
I Luspas samlades alla klassens grupper och vi fiskade och hade lavinövning med vår lärare Håkan och rektorn Per-Joar. Våren gjorde sig kraftigt påmind under dessa dagar då vi ständigt fick trampa runt i slasket på sjön. Och om lite sol kunde göra en på riktigt bra humör så var det ingenting jämfört med vad lite slask kunde göra för att få en på riktigt dåligt humör.
Efter tre nätter i Luspas kunde vi äntligen fortsätta våran tur ner mot annat fiskevatten. Vi tog sikte mot en plats som på kartan var döpt till Skaule där det låg ett antal riktigt fina kåtor och stugor som mest troligt tillhör samerna. Vi slog upp tälten bakom en av stugorna för att få lä och under den kommande natten tog vinden till så pass att vi hade svårt att sova. Nu fick verkligen våra Kerontält från Hilleberg visa vad de gick för! Under morgonen därpå hade det dock lugnat ner sig och vi packade än en gång ihop våra saker och fortsatte våran rutt. Molnen drog snabbt ihop sig igen och efter någon timme hade vi minst 8sekundmeter och snöfall. Vi valde att ganska snabbt slå upp tälten en bit ifrån sjön Gierduosjaure och där låg vi inblåsta i ett och ett halvt dygn. Att vara kissnödig under dessa timmar har nog aldrig känts som en mer avskräckande process.
Men det var bara att härda ut och under turens tolfte dag kunde vi förflytta oss till raststugan Sjnulttjie. Då det numera mest kändes som att vägen tillbaka till Ammarnäs endast var en transportsträcka så blev vi kvar vid raststugan några dagar. Vi träffade på två trevliga damer som skidat från Gauto till raststugan för att sova över och de bjöd gladeligen bort resterna från middagen till en utsvulten Penélope. Men någon fiskelycka i Suoluojaure var det inte tal om och måltiderna bestod fortfarande av tortellini i någon slags tomatsoppa.
Allt flöt på som det var planerat tills det kom ett telefonsamtal från Magnus sambo. Hela familjen hade drabbats av magsjuka och det fanns inget annat alternativ än att han var tvungen att ta sig hem.
De resterande dagarna kändes, tyvärr, som en evig väntan på att få ta sig tillbaka till Ammarnäs. Det fortsatte att blåsa på rätt bra och fiskelyckan vägrade krypa fram. Vi bestämde oss då för att avverka de kvarvarande 3 milen på så få dagar som möjligt. Eftersom att sträckan hela tiden skulle skidas efter Kungsleden så fanns det ingen oro för att vi skulle stöta på barmark. Men det fick vi snabbt ändra våra tankar om. De 10kilometrarna från raststugan upp på kalfjället bjöd på mer barmark än snö och vi fick dra pulkorna utan skidor på fötterna. Men det gick det också! På grund av det taskiga vädret så beslutade vi oss för att övernatta precis innan stigningen upp på kalfjället och efter lite kortspel och uppätandet av den sista godispåsen så kröp vi ned i sovsäckarna och hoppades på lite bättre väder till morgondagen.
Så kom då onsdagen. Den sista dagen på vår "treveckorstur", skulle det visa sig. Vi klev upp i tid, kokade vatten och blåbärssoppa för att fylla upp alla termosar, valde ut lunchpåsen med mat och stoppade den sista chokladkakan i jackfickan. Och innan klockan 09.00 hade vi avverkat 200 höjdmeter på 2 kilometer. Vädret såg fortfarande helt okej ut och trots snödrev så hade vi god sikt. Detta ändrades dock efter ytterligare någon timme och vi färdades med 20 meters sikt och sidvind med hagel. Några längre pauser var det inte tal om. Vi tog oss tillslut över fjället och väl nere under trädgränsen så mojnade vinden och vi hade en lång sluttning att se fram emot. Nere vid Vindelälven igen och vårt tänkta lunchstopp vid ett rastskydd så träffade vi på en av de andra grupperna. Efter lite "catching up" så fortsatte vi vidare mot Ammarnäs. Sista dagen blev helt enkelt en tur på 24km.
Jag är inte direkt stolt över min "treveckorstur" i den bemärkelsen att det inte blev tre veckor. Men det var ju faktiskt så att vi skidade längre sträckor än planerat, och det är jag ändå riktigt nöjd över!
/Penélope
/Penélope
Kommentera inlägget här:
